Konsten att komma ur förlamningen

Hur gör man när ”fienden” är osynlig och behovet av att agera finns men man vet inte vad man ska göra? Det är lätt att i dessa lägen drabbas av handlingsförlamning eller att man reagerar på andra konstiga sätt.

Inom Transaktionsanalysen (TA) finns en teori om passiva beteenden. När tankeförmågan inte fungerar p.g.a. t.ex rädsla reagerar vi på olika sätt. Typiskt är att vi inte på något sätt gör något för att egentligen lösa problemet. Att lösa problemet skulle i det här sammanhanget kunna betyda att vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer om fysisk distans och är noga med hygienen. Vi vidtar försiktighetsmått för att skydda oss själva och andra och hittar sätt att kunna arbeta vidare utifrån de förutsättningar som finns.

En variant av passiva beteenden är att göra ingenting. Man kan känna att man borde agera men gör absolut ingenting. Kanske förringar man betydelsen av risken att bli smittad och lever precis som vanligt eller så blir man så överväldigad av känslan att man blir totalt handlingsförlamad så man isolerar sig och inte vågar ha några mänskliga kontakter.

En annan variant är att man bli överanpassad. Man utgår då inte från de egna behoven för att lösa problemet. I stället kanske man försöker fundera ut hur andra människors förväntningar på en kan vara, för att sedan agera så som man tror andra skulle vilja att man gjorde. Krångligt! Man är till lags in absurdum. Sällan gissar man ju rätt heller.

Man kan också ägna sig åt agitation. Det betyder att man är aktiv som sjutton, fast man har likväl inte löst problemet. Kanske samlar man toalettpapper för en årsförbrukning eller spritar sig i tid och otid ”för säkerhets skull”.

Eller så drabbas vi av oförmåga. Med det menas att vi gör oss helt oförmögna att hantera situationen. Kanske sjukskriver vi oss och blir sängliggande i någon diffus sjukdom som lite feberkänningar. Med de rekommendationer som finns betyder det att sängläge gäller samt vara hemma två symtomfria dagar innan livet kan återgå i det normala. Ibland blir det allvarligare och vår nedstämdhet övergår i en depression.

Slutligen kan våld bli ett sätt att agera ut sin vanmakt och rädsla. Ett tragiskt faktum, att inom hemmets privata väggar, kan våldet eskalera då man tvingas samman under sådana här omständigheter.

Vad kan vi då göra för att komma ur våra passiva beteenden? En bra början kan ju vara att faktiskt erkänna att man är rädd. Då kan man söka stöd och support genom att dela sina känslor med andra. Få tips och idéer på vad som är möjligt trots restriktioner. Träffas ute, skypa eller ses via zoom. Man kan också se denna tid som en möjlighet att få tid att lära sig ett språk eller börja springa. Kom ihåg att det är fysiskt distans vi behöver ha inte social eller psykologisk!

Berit Fahlén 2020-04-24