This article was originally published in The Script, Vol. 52, No. 5, May 2022. It is republished here with permission of the International Transactional Analysis Association.
Kategoriarkiv: Artiklar
Konsten att bevara intimiteten i våra relationer
Inom Transaktionsanalysen (TA) pratar vi om Tidsstrukturering. Ett av människans
grundläggande behov är att skapa ordning, förutsägbarhet och trygghet genom att bl.a.
strukturera vår tid på olika sätt. I TA beskriver man dessa sätt som undandragande, ritualer, tidsfördriv, aktivitet, spel och intimitet.
Det sätt som ger mest i våra relationer är intimiteten. Det är dessa efterlängtade ögonblick då vi känner oss sedda och mötta på ett djupare plan. Då vi inte behöver upprätthålla en fasad utan då vi, med alla våra sidor, är accepterade och omfamnade utan förbehåll.
Funderar över hur vi på olika sätt blir påverkade av den pågående Coronakrisen. Jag tror att många av oss blir mer sårbara på det psykologiska planet. Man oroar sig för sin egen och/eller andras del. En del av det som tidigare betraktade som problem har nu sjunkit undan i betydelse. Över hur mycket kan och orkar man oroa sig för samtidigt? Hur mycket orkar vi dela varandras bördor?
Själv upptäcker jag att jag inte riktigt har samma tålamod med andras oro som ”spiller över” i umgänget. Det är som att jag har fullt upp med att hålla min egen oro i schack så att jag inte kan härbärgera andras oro på det sätt jag vanligtvis kan. Jag behöver avskärma mig genom ett mentalt undandragande. Det gör mig ledsen att upptäcka att just nu då vi alla behöver varandras stöd mer än någonsin har jag själv sämre resurser och förmågor att verkligen se och möta den andre förbehållslöst.
Kanske behöver vi hitta sätt att finna en inre frid så att vi kan ”ladda batterierna” och
återigen kan ha tillräckligt med kraft att verkligen skapa och vidmakthålla våra relationer
med intimitet? Mitt behov av att vara ute i naturen är alltid stort men just nu har det blivit absolut nödvändigt att komma ut dagligen för att jobbiga och stressande tankar och känslor kan klinga av och ersättas av mer livsbejakande inre budskap. I början hör jag inget fågelkvitter och luktsinnet verkar avstängt. Det är först efter någon halvtimma mina olika sinnen ”sätts på”. Då kan jag verkligen börja njuta av allt naturen bjuder på.
Det är som att det som funkar bäst för att stressa ner är att på olika sätt ”reta sinnena”. Laga mat som fyller köket med goda dofter och sedan smaklökarna med goda smaker. Betrakta något som är vackert, kanske bara en gammal sliten planka. Lyssna på musik, vågskvalp eller fågelsång. Stanna upp och känna strukturen på bladets undersida.
Om jag tar hand om mig själv så att jag kan återfå min inre balans, skapar jag förutsättningar för att vara en bättre medmänniska som verkligen kan finnas där för att lyssna och stödja. Att vara i tillräckligt god psykisk balans så att jag även har ork över att härbärgera andras oro.
Kommer att tänka på instruktionerna på ett flygplan. Man tar alltid på sig sin egen
syrgasmask innan man hjälper någon annan med hens. För mig har det verkligen blivit tydligt vilka behov jag har och vikten av att tillfredsställa dessa för att jag ska kunna vara den medmänniska jag strävar efter att vara. Nu gäller det att med min nya medvetenhet låta dessa insikter bli en självklar och bestående del av vardagen!
Berit Fahlén 2020-05-04
Ögonblickets närhet
Eric Berne definierade två centrala TA-begrepp negativt utifrån vad de inte är: Vuxen som jagtillstånd och intimitet som tidsstruktur. Om man inte är i ett Barn- eller Förälderjagtillstånd, ja då är man i ett Vuxenjagtillstånd. Om man inte strukturerar sin tid genom undandragande, ritualer, tidsfördriv, aktiviteter eller spel, ja då återstår bara att man upplever intimitet. För att demonstrera intimitetens natur gjorde han ett experiment: Två gruppmedlemmar sätter sig mittemot varandra och tittar på varandra, så nära som känns bekvämt utan att vara påträngande. De övriga gruppmedlemmarna sitter runtomkring med uppgift att avbryta varje försök till undandragande, ritualer, tidsfördriv, aktiviteter och spel. I övrigt får de två testpersonerna göra vad de vill. När man håller på så ett tag, finns det då något alternativ till att känna sig nära och samhörig med den andre? Att uppleva intimitet?
Jag har ofta gjort en lite mindre omfattande övning med mina TA-elever: ”Sitt två och två ganska nära varandra och titta på varandra utan att prata eller röra vid varandra. Låt medvetandet pendla mellan att med blicken utforska den andres ansikte och att notera dina egna känslor och tankar under tiden du gör så.” När gruppen hållit på i några minuter, inbjuder jag paren till att prata om sina upplevelser. Den intensiva tystnaden byts då ofta momentant till ett porlande flöde av energi, skratt och beröring, en sinnesbild för intimitet.
Berne gav också positiva definitioner av intimitet, t.ex. i What Do You Say After You Say Hello: ”Bilateral intimacy is defined as a candid, gamefree relationship, with mutual free giving and receiving and without exploitation.” Jag brukar framhålla intimitetens förmåga att dyka upp i alla möjliga situationer, t.ex. när man byter några vänliga ord med den helt okända personen i snabbköpskassan. Särmärket är den varma och glada känslan man bär med sig en stund efter mötet.
TA-intimitet är inte främst höjdpunktsupplevelser med utvalda få. TA-intimitet är vardagslivets alla små samhörighetsstunder när vi vet att livet är gott, när både du och jag duger, och till och med alla andra på ett eller annat sätt nog också duger. Förmågan att skapa och vila i dessa samhörighetsstunder är en viktig del av livets egentliga mål och mening.
Det finns ingen djupare intimitet än den som uppstår när vi ser in i en annan människas öga. Ögat är mer än själens spegel. Ögat är porten, in-sikten in i den andres liv. Utan andra är vi förlorade. När spädbarnets blick möter moderns börjar livet som individ och social varelse. Det är i ögonblickandets ögonblick vi ser varandra och förenas. Har du tänkt på varför ”ögonblick” är ordet för ”liten, liten stund”? Kanske är det för att två blickars snabba möte är allt som behövs för att se den mänskliga tillvarons innersta kraft och syfte: andra människor.
Coronaöverlevande handlar absolut inte om social distansering. Det handlar om att anpassa våra ögonblick av intimitet så att de kan ske lika ofta som innan pandemin, fast på ett ögonavstånd av två meter. Med nya glasögon och hörapparater är det fullt möjligt i väntan på de kramar vi också vill ha. Våra Vuxenjagtillstånd, för vilka ögonblicket alltid är just här och just nu, vet hur man gör för att skapa intimitet á la TA.
Att sätta ord på intimitet i coronans tid är viktigt. Använd bara de riktiga orden, orden med k(o)rona och fågelsång i: Ersätt social distansering med ❤️närhet på säkert avstånd❤️!
Thomas Ohlsson 200504
Konsten att komma ur förlamningen
Hur gör man när ”fienden” är osynlig och behovet av att agera finns men man vet inte vad man ska göra? Det är lätt att i dessa lägen drabbas av handlingsförlamning eller att man reagerar på andra konstiga sätt.
Inom Transaktionsanalysen (TA) finns en teori om passiva beteenden. När tankeförmågan inte fungerar p.g.a. t.ex rädsla reagerar vi på olika sätt. Typiskt är att vi inte på något sätt gör något för att egentligen lösa problemet. Att lösa problemet skulle i det här sammanhanget kunna betyda att vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer om fysisk distans och är noga med hygienen. Vi vidtar försiktighetsmått för att skydda oss själva och andra och hittar sätt att kunna arbeta vidare utifrån de förutsättningar som finns.
En variant av passiva beteenden är att göra ingenting. Man kan känna att man borde agera men gör absolut ingenting. Kanske förringar man betydelsen av risken att bli smittad och lever precis som vanligt eller så blir man så överväldigad av känslan att man blir totalt handlingsförlamad så man isolerar sig och inte vågar ha några mänskliga kontakter.
En annan variant är att man bli överanpassad. Man utgår då inte från de egna behoven för att lösa problemet. I stället kanske man försöker fundera ut hur andra människors förväntningar på en kan vara, för att sedan agera så som man tror andra skulle vilja att man gjorde. Krångligt! Man är till lags in absurdum. Sällan gissar man ju rätt heller.
Man kan också ägna sig åt agitation. Det betyder att man är aktiv som sjutton, fast man har likväl inte löst problemet. Kanske samlar man toalettpapper för en årsförbrukning eller spritar sig i tid och otid ”för säkerhets skull”.
Eller så drabbas vi av oförmåga. Med det menas att vi gör oss helt oförmögna att hantera situationen. Kanske sjukskriver vi oss och blir sängliggande i någon diffus sjukdom som lite feberkänningar. Med de rekommendationer som finns betyder det att sängläge gäller samt vara hemma två symtomfria dagar innan livet kan återgå i det normala. Ibland blir det allvarligare och vår nedstämdhet övergår i en depression.
Slutligen kan våld bli ett sätt att agera ut sin vanmakt och rädsla. Ett tragiskt faktum, att inom hemmets privata väggar, kan våldet eskalera då man tvingas samman under sådana här omständigheter.
Vad kan vi då göra för att komma ur våra passiva beteenden? En bra början kan ju vara att faktiskt erkänna att man är rädd. Då kan man söka stöd och support genom att dela sina känslor med andra. Få tips och idéer på vad som är möjligt trots restriktioner. Träffas ute, skypa eller ses via zoom. Man kan också se denna tid som en möjlighet att få tid att lära sig ett språk eller börja springa. Kom ihåg att det är fysiskt distans vi behöver ha inte social eller psykologisk!
Berit Fahlén 2020-04-24