Ett samtal via Zoom om TA-intimitet

Ett samtal i början av maj mellan några STAF-medlemmar om begreppet intimitet och hur vi förstår det genom TA-teorin. Vi funderar även på hur vi kan skapa intimitet i denna tid av coronapandemi och fysisk distansiering. Inledande reflektion av Thomas Ohlsson.

Ögonblickets närhet

Eric Berne definierade två centrala TA-begrepp negativt utifrån vad de inte är: Vuxen som jagtillstånd och intimitet som tidsstruktur. Om man inte är i ett Barn- eller Förälderjagtillstånd, ja då är man i ett Vuxenjagtillstånd. Om man inte strukturerar sin tid genom undandragande, ritualer, tidsfördriv, aktiviteter eller spel, ja då återstår bara att man upplever intimitet. För att demonstrera intimitetens natur gjorde han ett experiment: Två gruppmedlemmar sätter sig mittemot varandra och tittar på varandra, så nära som känns bekvämt utan att vara påträngande. De övriga gruppmedlemmarna sitter runtomkring med uppgift att avbryta varje försök till undandragande, ritualer, tidsfördriv, aktiviteter och spel. I övrigt får de två testpersonerna göra vad de vill. När man håller på så ett tag, finns det då något alternativ till att känna sig nära och samhörig med den andre? Att uppleva intimitet?

Jag har ofta gjort en lite mindre omfattande övning med mina TA-elever: ”Sitt två och två ganska nära varandra och titta på varandra utan att prata eller röra vid varandra. Låt medvetandet pendla mellan att med blicken utforska den andres ansikte och att notera dina egna känslor och tankar under tiden du gör så.” När gruppen hållit på i några minuter, inbjuder jag paren till att prata om sina upplevelser. Den intensiva tystnaden byts då ofta momentant till ett porlande flöde av energi, skratt och beröring, en sinnesbild för intimitet.

Berne gav också positiva definitioner av intimitet, t.ex. i What Do You Say After You Say Hello: ”Bilateral intimacy is defined as a candid, gamefree relationship, with mutual free giving and receiving and without exploitation.” Jag brukar framhålla intimitetens förmåga att dyka upp i alla möjliga situationer, t.ex. när man byter några vänliga ord med den helt okända personen i snabbköpskassan. Särmärket är den varma och glada känslan man bär med sig en stund efter mötet.

TA-intimitet är inte främst höjdpunktsupplevelser med utvalda få. TA-intimitet är vardagslivets alla små samhörighetsstunder när vi vet att livet är gott, när både du och jag duger, och till och med alla andra på ett eller annat sätt nog också duger. Förmågan att skapa och vila i dessa samhörighetsstunder är en viktig del av livets egentliga mål och mening.

Det finns ingen djupare intimitet än den som uppstår när vi ser in i en annan människas öga. Ögat är mer än själens spegel. Ögat är porten, in-sikten in i den andres liv. Utan andra är vi förlorade. När spädbarnets blick möter moderns börjar livet som individ och social varelse. Det är i ögonblickandets ögonblick vi ser varandra och förenas. Har du tänkt på varför ”ögonblick” är ordet för ”liten, liten stund”? Kanske är det för att två blickars snabba möte är allt som behövs för att se den mänskliga tillvarons innersta kraft och syfte: andra människor.

Coronaöverlevande handlar absolut inte om social distansering. Det handlar om att anpassa våra ögonblick av intimitet så att de kan ske lika ofta som innan pandemin, fast på ett ögonavstånd av två meter. Med nya glasögon och hörapparater är det fullt möjligt i väntan på de kramar vi också vill ha. Våra Vuxenjagtillstånd, för vilka ögonblicket alltid är just här och just nu, vet hur man gör för att skapa intimitet á la TA.

Att sätta ord på intimitet i coronans tid är viktigt. Använd bara de riktiga orden, orden med k(o)rona och fågelsång i: Ersätt social distansering med ❤️närhet på säkert avstånd❤️!

Thomas Ohlsson 200504

Konsten att komma ur förlamningen

Hur gör man när ”fienden” är osynlig och behovet av att agera finns men man vet inte vad man ska göra? Det är lätt att i dessa lägen drabbas av handlingsförlamning eller att man reagerar på andra konstiga sätt.

Inom Transaktionsanalysen (TA) finns en teori om passiva beteenden. När tankeförmågan inte fungerar p.g.a. t.ex rädsla reagerar vi på olika sätt. Typiskt är att vi inte på något sätt gör något för att egentligen lösa problemet. Att lösa problemet skulle i det här sammanhanget kunna betyda att vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer om fysisk distans och är noga med hygienen. Vi vidtar försiktighetsmått för att skydda oss själva och andra och hittar sätt att kunna arbeta vidare utifrån de förutsättningar som finns.

En variant av passiva beteenden är att göra ingenting. Man kan känna att man borde agera men gör absolut ingenting. Kanske förringar man betydelsen av risken att bli smittad och lever precis som vanligt eller så blir man så överväldigad av känslan att man blir totalt handlingsförlamad så man isolerar sig och inte vågar ha några mänskliga kontakter.

En annan variant är att man bli överanpassad. Man utgår då inte från de egna behoven för att lösa problemet. I stället kanske man försöker fundera ut hur andra människors förväntningar på en kan vara, för att sedan agera så som man tror andra skulle vilja att man gjorde. Krångligt! Man är till lags in absurdum. Sällan gissar man ju rätt heller.

Man kan också ägna sig åt agitation. Det betyder att man är aktiv som sjutton, fast man har likväl inte löst problemet. Kanske samlar man toalettpapper för en årsförbrukning eller spritar sig i tid och otid ”för säkerhets skull”.

Eller så drabbas vi av oförmåga. Med det menas att vi gör oss helt oförmögna att hantera situationen. Kanske sjukskriver vi oss och blir sängliggande i någon diffus sjukdom som lite feberkänningar. Med de rekommendationer som finns betyder det att sängläge gäller samt vara hemma två symtomfria dagar innan livet kan återgå i det normala. Ibland blir det allvarligare och vår nedstämdhet övergår i en depression.

Slutligen kan våld bli ett sätt att agera ut sin vanmakt och rädsla. Ett tragiskt faktum, att inom hemmets privata väggar, kan våldet eskalera då man tvingas samman under sådana här omständigheter.

Vad kan vi då göra för att komma ur våra passiva beteenden? En bra början kan ju vara att faktiskt erkänna att man är rädd. Då kan man söka stöd och support genom att dela sina känslor med andra. Få tips och idéer på vad som är möjligt trots restriktioner. Träffas ute, skypa eller ses via zoom. Man kan också se denna tid som en möjlighet att få tid att lära sig ett språk eller börja springa. Kom ihåg att det är fysiskt distans vi behöver ha inte social eller psykologisk!

Berit Fahlén 2020-04-24

En märklig tid är våren 2020!

En del av oss känner att vi har mer tid till vårt förfogande än vanligt, andra mindre, i dessa skrämmande tider! För att må bra behöver vi strukturera vår tid. Vanligtvis har jag en god struktur genom mitt arbete,. Jag behöver inte tänka på hur jag ska lägga upp dagen. Så är det nog för många. Vi går till jobbet, hela veckan och är lediga på helgen. När vi inte jobbar, slappar vi, surfar, ser på TV, umgås med familj och vänner och kanske utövar en hobby och motionerar. Många har fullbokade kalendrar och det kan vanligtvis vara svårt att få till en gemensam tid!

Men nu är det inte vanliga tider. Många använder sin tid annorlunda. Att vara ute på nätet har ökat, både i jobbet, men också på fritiden. Kanske har du, som jag, upptäckt att vi sitter mycket mer och slötittar på våra mobiler. Jag får tiden att gå och upptäcker till min förskräckelse att jag redan suttit med mobilen i 40 minuter, inte bara en, utan flera gånger per dag.

Vi behöver aktivt planera och strukturera vår tid så att vi får en god och hälsosam balans i vardagen, trots att vardagen ofta ser annorlunda ut nu. Transaktionsanalysen beskriver väl hur vi använder vår tid, tidsstruktur. Att strukturera vår tid handlar om våra grundläggande drivkrafter för att hålla oss friska.

När vi strukturerar vår tid, kan vi göra allt från att dra oss undan, till att vara 100% närvarande och spontana. Transaktionsanalysen beskriver sex sätt att strukturera tid. Ibland tillbringar vi tid i endast ett av dem, ibland i flera samtidigt. Inget av de olika sätten att strukturera tid är bra eller dåligt. Vi behöver själva finna en balans, som passar just oss och vår egen personlighet. Och som är bra för oss, så att vi kan hålla oss friska.

Sex sätt att strukturera tid:
– Undandragande
– Ritualer
– Tidsfördriv
– Aktiviteter
– Spel, psykologiska spel
– Intimitet, genuint och äkta utbyte

Man kan dra sig undan fysiskt genom att lämna rummet, men man kan också dra sig undan mentalt genom att tänka på annat och inte vara uppmärksam på det som sker här och nu. Under Covid19 pandemin måste vi vara fysiskt distanserade från varandra, men absolut inte socialt. Vi kan använda alla de hjälpmedel som finns till vårt förfogande, som telefon och dator för att hålla kontakten med varandra.

Att dra sig undan kan vara bra eller dåligt beroende på sammanhang och omständigheter och på hur mycket tid vi tillbringar här. När man är trött och har arbetat för mycket behöver man dra sig undan för att återhämta sig.

Ritualer är våra vanor (och ovanor) som vi upprepar regelbundet. Till exempel hur vi hälsar på varandra och vad vi förväntar oss av varandra då. Det innebär inte något större risktagande psykologiskt, men det ger välbekant och nödvändig bekräftelse. Vissa yrken innehåller fler ritualistiska moment än andra, t.ex. inom kyrkan.

Tidsfördriv är precis som det låter, ett sätt att fördriva tiden. Men det fyller också viktiga funktioner. Det ger oss tid att bara vara, lära känna varandra, vila mellan aktiviteter osv. Man får inte mycket gjort om man låter tidsfördrivet ta för mycket plats (och tid).

Många har nog liksom jag märkt att vi lägger mer tid än vanligt här. Framförallt genom att surfa runt i mobilen eller på datorn utan något egentligt syfte.

Aktiviteter är när man strävar efter att uppnå ett mål genom att göra istället för att bara prata. Det är när vi faktiskt jobbar och får saker och ting gjorda. Det handlar om att göra, men kan också vara mentala fysiska aktiviteter.

Nu börjar det bli mer dramatiskt och kanske riskfyllt. Psykologiska spel är våra försök att vara nära varandra, ofta på samma sätt som när vi var små och som inte fungerar optimalt. Det är våra väl invanda mönster som leder till att vi känner den där välbekanta, men dåliga känslan.

Att kunna vara genuin och äkta utan dolda eller manipulativa syften är en utmaning. Att i varje given stund kunna känna och tänka efter, innan jag väljer vad jag vill göra och säga. Det är att vara i nuet och använda all min kunskap och erfarenhet samtidigt som jag är spontan. Att vara autentisk är när det inte finns några dolda budskap utan, jag bara är. Det är mer riskfyllt, för jag vet inte vad som kommer att hända härnäst eller hur jag kommer att känna när vi pratar med varandra.

Nu funderar jag över hur jag använder min tid. Gör jag det jag vill göra, eller inte? Finns det vissa sätt att strukturera min tid som i dagsläget får för stort utrymme? Vill jag justera något? Funderar du över hur du lägger din tid för att få den balans i livet som du verkligen behöver just nu?

Eleonore Lind 23 april 2020